Julhälsning

Till alla läsare önskar jag en

God (H)Jul och ett

Gott Nytt (cykel)År.

Om en äventyrare

Hej på er alla som gillar cykling!

Hoppas ni har uppskattat mina skildringar om att långfärdscykla. Håller mig mest i Sverige, ty min ålder begränsar språkkunskapen. Även allemansrätten får mig att välj Sverige.

Måste förtälja om ”Landet runt” på TV, den 12 dec. Här visades en riktig äventyrare från den högre skolan. Stellan Johansson heter cyklisten som snart besökt hela världen. Läs hans hemsida. Hans färdvägar är ofta svårframkomliga, men skriver om fascinerande upplevelser.

I och för sig behöver man bara försöka cykla in i Stockholm för att få svårtillgängliga och steniga äventyr.
Här kommer ett utdrag från SVT-Text-TV 2009, (skulle kunna tro det var från 1909).

113 SVT Text Söndag 13 dec 2009
INRIKES Publicerad 13 december

Stockholm satsar minst på cyklister

Stockholm, Värmland och Västmanland är
de län där man tänker satsa minst på
cyklisterna de närmaste tio åren.
I Stockholm tänker man investera fem
procent av infrastrukturmedlen på
cykelvägar, 17 kronor per invånare.

I Skåne satsar man tre gånger så
mycket enligt en undersökning gjord
av organisationerna "Svensk cykling"
och "Föreningen bilfria leder".

Trodde att uttrycket om Stockholm som ”Sveriges baksida”, bara var elaka yttrande.
I dessa miljödebatternas tidevarv antog jag att utvecklingen infunnit sig även där.

Nu börjar vintern även ta fart här i Skåne. I nästa blogg skall jag ge lite råd om vintercykling.

10 Sverige Runt 2007

Kilade vidare längs ödemarker, först i Sälen begynte den så kallade civilisationen så smått.
Mat är något man har behov av, ibland ser det ut såhär. I Sunne lunch och fick som vanligt begära fler potatis. Efter en dryg halvmil framme i Rottneros var ett matställe som serverade hemlagad mat. Kände mig hastigt mycket hungrig igen, fick även här påfyllning av potatis, till den välsmakande måltiden. Några mil längre fram vid Edanes station, åt jag en hel fläta för att hålla svälten på avstånd.
Vägen söderut genom Värmland hade otroligt många backar, man blev nästan sjösjuk av allt upp och ner åkande.
I Gustavsfors, cyklade jag dressin, något jag aldrig gjort förut, ett tyskt bageri där, hade mycket gott bröd med med fyllning av russin och solrosfrö.

Från Strömstad tog jag en båt till Kosteröarna, för att gästa det sista väderstrecket, de västligaste (se bilden).
Sista sträckan på fullbordan av min Sverige Runt tur gick förbi välkända orter som Fjällbacka och Hamburgsund, genom Göteborg och Västkusten. Vid Båstad följde jag havskanten över Torekov, kom hem till Höganäs på dag 74 den 17-7 och efter sammanlagt 620 mils cykling.
Hemma välkomnade mig solen och höga tistlar och annat ogräs.
Det var med blandade känslor att komma hem. Visst var det skönt att vara hemma igen och att allt gått bra. På samma gång, saknar jag äventyret, med oförglömliga episoder och alla trevliga människor jag mött.
Skulle vilja tackat alla som hjälpt mig med vägvisningen och glada tillrop, utan er hade jag inte klarat av det.
Bildcollaget visar bland annat färdvägen.

Efterkommentarer:
När jag sov i tältet, drömde jag ofta att jag var hemma. Då kändes det konstigt att vakna upp i tältet.

Nu när jag kommit hem, drömmer jag att jag att jag ligger i tältet. Då känns det konstigt att vakna, hemma i sängen. Men det är sagolikt.

Fortsätter att med jämna mellanrum skriva om min och andra långfärdcyklister. Alla är välkomna med frågor och har ni en cykelblogg eller hemsida som ni vill ha länkat till tar jag gärna med den. Mejla till gert.data@hotmail.com

09 Sverige Runt 2007

Fortsatte på mycket branta upp och nedförsbackar förbi Dikanäs, strax före Saxnäs var den imponerande Trappstegsforsen.
Därpå stod Stekenjokk i tur. Det var en mycket fin väg, med en storartad natur runtomkring. Jag kom till en platå, där en minnessten var efter tidigare gruvbrytning. Här uppe var en hejdundrande utsikt över fjälltoppar, med en mängd små vattenfall. Här fanns snö för en lång skidtur, sidan om vägen var snövallarna högre än jag. Kunde inte riktigt fatta att det nu är en vecka efter midsommar. När jag passerat 876 meters nivån, började sluttningarna gå neråt.
I Gäddede åt jag middag, medan jag funderade på vägvalet. I morgon är det lördag, frågan var, när stänger affärerna? Bestämde mig för att fråga turistbyrån, fick till svar, ”grannkommunerna är utanför vårt område, vi är inte skyldiga att tillhandahålla den upplysningen”. Har stött på den problematiken tidigare, men om turisterna upplever det svårt och krångligt, åker dom till andra länder för att turista. Tänk om myndigheterna kunde använde sig av vanligt bondförnuft.
Valde den vackra vägen via Strömsund och Östersund till Ljungdalen.
På dag 61, den 4/7 och efter 502 mil, kom jag till Sveriges högsta landsväg (975 m.ö.h.) vid Flatruet. Här var också en högklassig panorama, men knappt någon snö.

Funäsdalen hade marknad längs genomfartsvägen, med mycket folk på gatorna.
Efter en vacker dag började det regna och i Sveriges högst belägna by Högvålen, 830 meter över havet, tog jag vila i en stuga.
Efter dessa höjd- och snörekord, fortsätter jag kåserandet senare.

08 Sverige Runt 2007

Det regnade hela natten till den 16-6. Om en vecka är det midsommar och nu börjar snöflingorna komma. Undrade vart växthuseffekten tagit vägen? Tog mig upp till en byggnad vid skidliften för lunch, på samma gång som skidåkare gjorde sig klara att åka upp i skidliften.
Sen gav jag mig ut i busvädret, cyklade först upp till Norgegränsen, där var en tillsluten tullstation.

Vid Abisko var vägen torr, stämmer kanske att Abisko hör till det nederbördsfattigaste platserna i Sverige.
Efter Kiruna fick jag ta på handskarna, något som jag sällan gör på vintern hemma. Anledningen var att det hade klarnat upp. Kamperade vid en liten tjusig sjö, men fick krypa ner med hela huvudet i sovsäcken för att inte frysa. Vinden hade börjat friska i, så det kändes i tältet, det var säkert flera minusgrader ute.
Långfärdscyklisternas allfarväg, kan man benämna väg E45, förbi Gällivare, Porjus, Jokkmokk, Kåbdalis, ner till Arvidsjaur. Här mötte jag flera utländska långfärdscyklister på väg till Nordkapp. På midsommardagens morgon fick jag ett trevligt uppvaknande. Det kom en grupp renar förbi mitt tält, en med klocka kring halsen.

Efter en mindre tur, för inköp i Arvidsjaur, styrde jag mot Sorsele.
Halvvägs mötte jag ett par från Lund, dom vandrade från Smygehuk mot Treriksröset. Frågade hur länge dom vandrat, fick till svar elva år, fast bara en bit per år. Blommor och växter var deras passion, så jag förstår dem.
Lite senare kom en tjej på en EU-moped och körde om mig med ett glatt hej! Samtidigt började en mycket brant nedförsbacke, mopeden gick tydligen bara i 45, så jag rullade förbi henne. Hörde hur hon skrattade till, bli omkörd av en cyklist med stor packning.
Sorsele, var mycket vacker med många vattendrag. Västerut gick turen sen och trettiofem kilometer senare vid Åbacka, slog jag läger.
Fortsätter i nästa blogg.

07 Sverige Runt 2007

I Karesuando träffade jag en tjej som cyklat ända från Regensburg i Tyskland. Hon var på väg till Nordkapp, för att sen cykla ner genom Norge, till Oslo. Jag tog mig till Sveriges nordligaste landsväg som går till Maunu. Vägen dit var en dålig grusväg och det fanns inte något att se. Men jag färdas i det yttre gränstrakterna och då är det ett måste.

I Övre Soppero fanns en matservering, där jag åt middag. Såg även på kyrkan som var inrymd i källarvåningen (inredningen köpt i Helsingborg), precis som den fina och något originella hotelldelen.Vid Nedre Soppero tog jag av mot Lannavaara, för att se och handla i Sveriges nordligaste Konsum. Den låg nio kilometer från stora vägen. Det blev fotande och ett mycket trevligt samtal med personalen. Dom tyckte att när jag ändå var där, skulle jag se på stensliperiet, en bit bort. Gjorde så, tack och lov, för där var mycket vackra stenar. Agne som hade en fantastisk samling av slipade småstenar från hela världen, var även pratsam på ett intressant sätt.
Passerade Vittangi och i Svappavaaras norra utfarten fanns en matservering som vände sig till arbetarna vid LKAB. Den stängde redan klockan ett, annars kunde alla äta där. Kiruna hade många backar och verkade stor till ytan.

Det var kallt och ruggigt när jag kom till Riksgränsen. Tog mig ner på en grässlänt vid vattnet och slog upp tältet. Var nätt och jämnt klar, när det började störtregna. Jag hade det dock varmt och gott i tältet.
Läs om vinter vid midsommar senare.

06 Sverige Runt 2007

Fortsättningen utmed finska gränsen.
Norr om Övertorneå vid en fors blev det kafferast vid en servering. Här var en fantastisk tjusig natur, men det hade det varit hela vägen sen Haparanda. Här var också kommunalrådet i Övertorneå, som hade en bjudning för kommunanställda. När jag skulle cykla vidare, kom han fram och ville prata med mig. Jag fick även möjlighet att ge honom mina synpunkter på hur man skulle få fler att cykla i detta underbara landskap. Han lyssnade intresserat och kom med en del frågor.
En bit längre norrut var märket för Polcirkeln, som fotades. Sen en härlig tur, med utsikt över Torneälven och Finland.
När jag kom till Pajala handlade jag extra mycket. På hotellets restaurang åt jag sen en stor tallrik med fläsk, ägg, stekta potatis, sallad och rivna morötter. Det gällde att äta ordentligt, för någon lagad mat kunde jag inte räkna med på nästan tjugo mil.
Jag kände en smula ängslan för vägen norrut, som om man tappa fotfästet en aning. Samtidigt var det den här platsen, jag sett fram mot, här börjar det stora äventyret på riktigt.
Vid Aareavaara, såg jag att det varit skogsbrand på finska sidan. Ortsnamnen här låter utrikiskt.
I Muodoslompolo fanns också en liten affär. När jag kom in pratade alla bara någon typ av finska. Jag frågade handlaren om han förstod Svenska, ”lite” svarade han kort. Jag berättade kort att jag var cyklande och frågade snällt om jag fick sitta ner vid bordet och äta. Ett kort ”ja”, med en gest kom. Han förstod nog en del svenska, men kunde inte prata mycket.
När jag satt vid bordet, kom tre damer och frågade på finska, med pekning mot en stol. Förstod att hon frågade om dom kunde slå sig ner, jag svarade varsågod på svenska. Dom satt sig ner och den närmaste damen som frågat mig, hänvisade till den mittersta, som nog förstod lite svenska. Men när jag pratade men henne, nickade hon bara kort. Jag kände mig som en utlänning. Efter en stund gick damerna ut till handlaren som redan var utomhus. Där fördes ett glatt samtal med blicken mot min cykel, förstod trots språkbarriären att dom pratade om min cykeltur.

När jag ätit klart för att bege mig vidare, började det duggregna. Det återstod åtta mil till Karesuando och det hade blivit kyligare med en något ökande motvind. Så någon längre rast var det inte tal om på länge, bara korta andhämtningar. Det var mestadels långa raksträckor där vägen försvann långt bort vid horisonten.
När jag kom fram till Karesuando på 38:e dagen den 11/6, hade jag cyklat 334 mil.
Läs vidare i nästa blogg.

05 Sverige Runt 2007

Fullföljde östsidan upp till Haparanda. Vägstycket har inte mycket positivt att nämna. Söder om Umeå träffade jag ett ungt par från Amsterdam. Dom hade flugit upp, för att cykla till Stockholm. Det är verkligen tråkigt att Sverige skall visa upp så dåliga vägar för cykelåkare. Man blir bara hänvisad till krokiga och ojämna omvägar, som skrämmer bort cykelturisterna.
Efter en runda i Sveriges östligaste stad, tog jag en tur över till finska Torneå. Där hade stan växt mycket sen 1967, då jag var där sist.
Tillbaka igen i Haparanda gick jag in på ett mindre matställe, där pratade personalen finska med varandra. När jag sa vad jag ville ha, föreföll det som hon inte förstod mig, så jag pekade på menyn. Sen frågade jag om dom bara kunde pratade finska, då frågade dom vilket land jag kom från. När hon fått klart för sig det, kunde hon prata svenska.
Nästa anhalt blev Kukkolaforsen, där fanns fiskare som tillämpade hovfiske. Vinden hade nu mojnat, man skulle kunna säga att det var en förträfflig kväll, om inte otaliga mygg hade varit på bettet. Efter ytterligare en bit, stod en skylt ”Vandrarhem”, svängde in där till Harjugården.
När jag kom fram, stod där ett telefonnummer, som jag ringde. En man tog emot, han sa att en grannfru kommer och tar emot dig. När hon kom sa hon, är du norrmannen som ringde? Han som svarat i telefonen trodde nog på min dialekt, att jag var från Norge.
Fler språkförbistringar följer.

04 Sverige Runt 2007

Turen gick vidare genom Roslagen. Kom sedermera till en by, där infarten hade stora pelare och järngrindar. Det var ett välbevarat samhälle från 1700-talet, som hette Lövstabruk. Här fanns verkligen idyllen.
En mil före där mina släktingar bor söder om Söderhamn, började det skrapa vid bakhjulet. Fälgen hade delat på sig, sen tidigare hade det knakat i styret. Men klarade mig fram till anförvanterna.
Där fick jag hjälp att hitta en handlare som hade en ny passande cykel. Den fick förstås byggas om, jag kan inte cykla med bockstyre. Styret, pakethållaren och sitsen fick flyttas över till den nya.

På 26:e dagen den 30/5 och 199,4 mil, styrde färden vidare till Hudiksvall.

Läs vidare i min nästa blogg.

03 Sverige Runt 2007

Cyklade vidare i vackert vädret mot Stockholm. Infarten till centrum tog evigheter innan jag snurrat runt alla trafikplatser, bostadsområde, parker och alla ojämnheter. Infarten var något man måste genomlida, absolut inget nöje. Tur man har kartbok med, för någon vägvisning finns inte.
(Sveriges cykelhuvudstad Göteborg är ett föredöme med skyltning, med raka och jämna cykelvägar.)
Väl i Stockholms stadskärna var det en upplevelse att taget sig dit. Här är fina cykelbanor, så det blev lite rundor för att fota.

Ställde sen kosan mot Åkersberga. Vid infarten kom en cykelbana, den gick bakom husen till en brant trappa, vände för att finna en annan fortsättning. Hamnade då på ett torg till ett köpcentrum. Efter en del krångel var jag ute på stora vägen igen, men sökte mig in på en mindre på högersidan. Där kom en man som jag frågade om denne väg gick mot Norrtälje, nej, fick jag till svar, du kommer mot kusten.
Pratade med honom om svårigheterna att vara en laglydig cykelåkare. Lärdomen har ännu en gång besannades, ”kör man på cykelbana, vet man inte vart man är eller vart den för”. Alla långfärdscyklist har samma erfarenhet.
Det blev sen mycket tätt trafik mot Norrtälje.
Jag återkommer!

02 Sverige Runt 2007

På Gotland tog jag först en rundtur i Visby, besökte Allmendalen, där jag ännu inte hållit mitt lovordade tal till cykeln. Sedan styrde jag söderut till Holmhällar och fick se raukar för första gången. Det var på samma gång en av Sveriges sydostligaste platser.

Dag 12 den 16/5 efter 106 mil, kom jag till Fårö, cyklade raka vägen till fyrtornet, där på stranden blev det kvällsmat. Gotlands natur har varit fantastisk vacker, här på Fårö är den om möjligt ännu vackrare.
Återresan gick till Oskarshamn givetvis, Nynäshamn skulle vara fusk.

På fastlandet trampade jag vidare längs östkusten. I Trosa, "Världens ände" på en bensinstation fick intaga min lunch sittande på ”ändan”.
Fortsättning följer.

01 Sverige Runt 2007

Här skall jag kort skriva om min cykelsemester 2007.
Lördagen den 5 maj startade jag min tur som i princip skulle följa gränsen, realistiskt fick vägar som inte var av typen återvänd, räknas som färdväg.
Begynte mot det sydvästra hörnet, Skanör och Falsterbo av vårt vackra land.
Sandhammaren, var sen ett av tre sydostliga hörn som gästades. Det andra var Torhamn i Blekinge. Öland räknar jag inte som gräns, men Gotland måste däremot rundas, båten i Oskarshamn fick ta mig till Visby. Kom dit söndagen den 13 klockan 24:00, fick orientera mig i mörkret till campingen. Hitta någon tältplats i naturen var omöjligt, men vid denna årstid var där obetydligt med folk. När jag slagit upp tältet, var klockan över ett på natten.
Följ min fortsättning framöver.

2006 Dalarna

Min kondition precis efter min långtur var mycket bra, men när jag kom hem från Österrike var magen i olag. En åkomma som höll i sig och gjorde det är svårt att orka träna när maten bara rinner ut ur bakdelen. Längtan ut i cykelspåret var dock intakt, tänkte på det goda brödet jag fått i Svärdsjö.
Beslöt att ta västsidan upp till Dalarn och sen lite östligare ner över Småland och hälsa på släktingar.
När jag trampade iväg tog jag tätt med raster, för att orka med. En bit upp i Halland tänkte jag, vänder nedanför Vänern och Vättern. Ändrade mig, skall försöka kör norr om. Men då fick jag plötsligt krafterna tillbaka, magen började äntligen bli bra.
Jag kom över Malung, till Mora och in i Vasaloppsmålet. Kände mig som en riktig segrare, då hälsan och orken åter var tillbaka. Tog mig sen via Leksand till en halv mil före Falun. Det var här i skogen som en björn passerade mitt tält mitt i natten (se tidigare blogg).
Dagen efter kom jag till bageriet i Svärdsjö och faktiskt, kände bagaren igen mig. Fick tackat för brödet jag fått året innan och satt mig för att äta av hans jättegoda bröd. När man kan äta ett matbröd utan smör och pålägg som det vore en god kaka, då är det välsmakande. Fler referenser.
Med cykeln fullproppad med bröd körde jag ner mot Småland. Fyra mil före Vimmerby, ringde jag mina släktingar. Flickan 15 år svarade, när hon fick höra att jag var fyra mil därifrån utbrast hon ”så närma”! Svarade henne, ”du kan cykla och mötta mig”, då svarade hon ”så långt”. Följaktligen, är fyra mil olika långt beroende av vem som skall cykla.
Tog mig sen via några andra anförvanter hem. Kände mig nu botad från min magåkomma, fantastiskt vad positivt det är att cykla.
Började nu fundera på den sjutiofemåriga man jag träffade i Karesuando 2005. Kan han cykla en hel sommar, måste jag bemästra att trampa runt hela Sverige. Jag skulle bli pensionär på vintern, så tid hade jag. Det blev en hård träning inför loppet, som jag ville ge min min kropp som en välbehövlig gåva.
Hur det gick skildrar jag i mina kommande bloggar.

Österrike 2005

Bilden visar cykelvägen förbi Linz

Nej, jag har inte glömt bloggen! Men min datorn har lagt av, har hittat en tillfällig lösning.
Jag hade för två år sedan varit i Linz på tjänsteresa och träffat en äldre man med fru som berättat om den fina cykelvägen ”Donauradfahrweg” som gick längs floden Donau.
Kände egentligen inte mycket för resan efter min tur till Treriksröset, men att uppskjuta den skulle kanske tära på vänskapsbanden.
Lite oplanerat gav jag mig iväg, nästan som när min mormors mor skulle ut och åka i Sverige. På en fråga till henne från de närmaste, ”vart skall du sova”, svarade hon ”hittar jag ingen plats, går jag till polisen så får dom ordna det.” Bekymmersfritt eller hur?
På tåget mot Wien satt en tjej boende i Wien. Hon hoppades på att vädret skulle bli bättre för det hade visst inte varit det i Österrike denna sommar. Svarade att om det var mulet när jag cyklade tyckte jag det var bättre än högsommarvärme.
I Linz hyrde jag en 21-växlad cykel och tog in på ett värdshus. Den disiga gryningen övergick till strålande sommarväder. Fortsatte till mina vänner, där planerade vi vår Alpvandring vid Salzkammergut. Jag åkte bil med dem, vi gick upp till ca: 2100 m.ö.h. med utsikt över snötäckta toppar på över 3000 meter. Trodde det skulle vara kallt här uppe, men värmen var nog omkring 25 grader och vindstilla. Det fanns hellre inget vatten man kunde dricka med jämna mellanrum, som i svenska fjällen, marken var helt torr. Det låg lite snö här och var som man kunde kyla sig med, hettan var nästan olidlig. I TV på hotellrummet efteråt, talade dom om att temperaturen varit upp i 37 grader och att det skulle bli samma gradtal dagen efter. En minnesrik dag, med många nya intryck.
Högsommarväder varade under hela veckan jag cyklade. Tog mig till Passau för att via ”Der Donauradweg” ta mig till Wien. Här var otroligt många cyklister med stora packningar, ensamma som familjer med barn. Det var som om det var ett måste, för alla att färdas på denna cykelväg. Där fanns många campingplatser bara för tältande cyklister, men även alla andra boendeformer. En sak jag reagerade på, cykelvägen, badplatser och övriga platser, trots mängden människor, inte så mycket som ett glasspapper gick att finna. Toaletterna var rena med toapapper utan klotter. Tur att vägvisningen var utmärkt, i Sverige hade det bara varit att följa skräpet.
Kvällen var underbar varm och härlig, cyklade förbi en massa små byar och bara njöt av miljön. Alla människor verkade var fridsamma, inget bråk eller skrikande skaror. Det var som att komma till paradiset på Tellus. Upplevde själv Österrike som en fridfull oas, där man kunde vara utan att känna rädsla att bli överfallen.
Mycket var annorlunda, österrikarna är överlag mer troende än svenskar i allmänhet. Det var vanligt med riktiga gravstenar med vacker blomsteruppsättning överallt längs vägarna där någon förolyckats. Inte som i Sverige, lösa blommor någon vecka.
Det fanns många kyrkor och på de kyrkogårdar jag såg, var det helt otroligt vackert och välskött, med många blommor och ofta röda gravljus (har bara sett vita i Sverige). För dem som inte har tid att vårda en grav, fanns en mur med fack i olika våningsplan, där en gravsten kunde placeras med en blomma framför.
För cykelfrälsta, cykelställen i Linz utanför station var mycket praktisk gjorda. Hela framhjulet lyftes upp i en hållare så den stod stabilt och kunde låsas fast säkert. Motsvarande cykel från andra hållet lyfts in, sidan om framhjulet. Det har ingen betydelse om hjulet är stort, litet, tjockt eller smalt. Det blir större plats för varje cykel, samtidigt som cyklarna tar mindre plats. Något att ta efter, tycker jag.
Affärernas öppettider mån-fre var ungefär som i Sverige, men lördag eftermiddag och söndagar var där stängt, även på en stor järnvägsstation.
Roligt när allt klaffar bra, utan någon planering.
En cykelsemester jag med nöje, rekommenderar. Behöver man en paketresa? Tycker inte det, här finns många sätt att övernatta och friheten är större om man cyklar på egen hand. Är man osäker, se på webbsidan Donauradweg 7 dagar/6 nätter.
Kommer tillbaka med min cykeltur 2006 inom kort.

Treriksröset 2005 del 11

Jag cyklade sammanlagt 240 mil, turen var på min sida, för inga punkteringar eller andra missöden inträffade.
Jag hade gjort många semesterresor, men aldrig en lika fantastisk och trevlig resa som denna. Ni som läst alla mina bloggar om denna tur, kan nog förstå att jag upplevt mycket, även om jag bara skrivit de större händelserna.
Från Östersjöns blå vatten, Skånes vajande sädesfält, Smålands steniga åkrar, de stora skogarna, Lapplands myrar och sjöar, till snöklädda berg i norr. Den natur vi har i Sverige tycker jag vi skall vara rädda om och bevara. Liksom allemansrätten som gör oss till ett av det friaste av länder.
Måste få berätta om en 75-årig tysk långcyklist jag mötte på återvägen i Karesuando. Han hade cyklat upp genom Finland och ämnade cykla över Norge, Sverige, Danmark och ner till Bremen. Ett levande bevis på en hurtfrisk person.
När jag kom hem hade jag en semestervecka kvar i augusti månad, då åkte jag till Österrike för att cykla. Återkommer med den.

Treriksröset 2005 del 10

Söndagen 3/7 2005
Nu var det vandring som gällde, men först måste jag finna en plats att ställa cykeln. Prylarna på hojen kan jag inte låsa, därför vill jag inte ställa den på en stor bilparkering. Efter lite rekonstruktion, kom jag fram till finska tullstationen vid norska gränsen. Frågade om jag fick ställa cykeln på deras bakgård, det gick bra. Tullarna var mycket hyggliga och bjöd på kaffe.
Att ta båten och gå 3 km tyckte jag skulle vara fusk. Nu har jag med fotkraft tagit mig hit, så då får jag fortsätta med det. Går först 1 km till parkeringsplatsen, där vandringsleden börjar, och sen 11 km genom Malla nationalpark.
Det var en vacker led förbi ett stort vattenfall, som såg lite annorlunda ut, då vattnet fick fritt fall, liknade en jättestor dusch. Stigen var mycket knutig och blöt på sina ställen, så man måste se var man sätter ned fötterna. Det tog därför lång tid att gå, men mötte många som tagit båten först och sen vandrade tillbaka.
Till slut var Treriksröset nått, svettigt att vandra när termometer visar högre än trettio. Det återstod bara att fotografera det som hägrat framför mina ögon i tre veckor och fyra dygn, plus hela vintern av planering.
Summeringen kommer inom kort.

Trevlig läsning

Trevligt att läsa om aktiva människor, klicka på färgade texten.

I tidningen HD idag, ”Hon föredrar pedaltramp framför kollektivtrafik”.

Här cyklar man i stället för att ta bilen.
I Vauban utanför staden Freiburg i Tyskland är det en ovanlig syn att råka på bilar.

"Hela Dalarna cyklar".
Man cyklade för att förbättra hälsan, mycket förståndigt.

Treriksröset 2005 del 9

Efter odlingsgränsen kom jag till Övre Soppero. Där fanns en matservering med en sidolokal som rymde en kyrkobyggnad. Den har flyttars från Drottninghög i Helsingborg, där den tidigare tjänat som stadsdelskyrka.
Det var en sådan värme utomhus, att om inte naturen sagt annat, skulle man tros vara vid Medelhavet. Myggen fann sig väl tillrätta också, men på cykeln märkte man dem inte. Stannade man bara någon sekund, krälade dom på en.
Anländ till Karesuando sent, terrängen såg inte lämplig ut för att slå upp tältet. Tog för första gången på färden in på en campingplats, där sov alla då jag slog ner mina bopålar. Vid tältet bredvid stod två cyklar.

När jag vaknade på morgonen, hörde jag att de två intill hade vaknat. Öppnade och hälsade på mina grannar. Det visade sig vara ett par i 30-års åldern, från Varberg, Charlotta och John-Patrik, på väg till Treriksröset. Inte som jag, som hade de som mål, utan för dem var det startpunkten på ett försök att ta sig till Smygehuk. Roligt att det är fler än jag som älskar sådant liv och att få bli avlöst i spåret. För dem var det att ta bussen till Kilpisjärvi, medan jag fick cykla.
Efter fotograferingen cyklade jag mot Kilpisjärvi. Det var en strålande fin dag, inte så kvalmigt som i går och mindre med mygg. Vägen dit var inte kurvig så samma vis som andra vägar, utan kurvorna gick upp och ner istället. En mycket storslagen väg, kantad av många sjöar och höga fjäll som längre norrut var klädda i vita snöfläckar. Björken hade på många ställen inte fått blad ännu (den 2/7 2005) eller var det bara blad stora som musöron på dem. Det är våren som har kommit igen, som det heter i visan. Värmen gjorde att det fick bli ett par dopp i de kristallklara sjöarna. I detta paradis kan man dricka badvattnet, bara av en sådan anledning kan man bli salig.
När jag kom in i Kilpisjärvi, såg jag längre fram två cyklar med väskor. Stannade till, mycket riktigt är det mina avlösare som precis startat sin färd. Kunde bara önska dem en minst lika trevlig semestertur som jag haft. Nu är det för mig bara vandringen till röset som återstår.

CykelVasan

Hittade en film från CykelVasan 2009 på YouTube, om ni är intresserad.

Hälsotrampare

En tidningsartikel om en "Hälsotrampare", vanebilister som lovar att ställa bilen hemma. Även om man inte cyklar på långtur, är det en njutning att trampa fram och ett avstamp för en bättre liv.
Här om Anette Ahl, (klicka på namnet) som börjat cyklat till jobbet.

Treriksröset 2005 del 8

I ”Nattavaara” är det ljust hela natten på sommaren. Det skulle vara lärorikt om någon kunde tala om ortsnamnets ursprung.
Hur som helst, jag tillbringade natten där i tågets väntrum. Det fanns en affär där intill, väntade på att den skulle öppna. Då kom en ålderstigen man för inköp, han menade att uret visade att butiken skulle öppna nu. När jag såg på hans klocka, var där bara en timvisare. Den visade att det återstod en timme, han såg dåligt också, men ansåg att minuter har ingen betydelse. Tänk, precis så känner jag det på långfärdscyklingarna, hade bara inte affärstider funnits. Denna avkopplande känsla är fantastisk och är bränslet för att planera nya turer. Den äldre mannen hade mycket intressant att berätta om hur det var att bo och arbeta här uppe.
Efter Vittangi passerades ”Odlingsgränsen” (bilden) i högsommarvärme, men inte mer än myggen i tusentals besvärade mig.
Fortsättning följer.

Friska tjejer

Sticker emellan med en tidningsartikel.
I Helsingborgs Dagblad idag, står det om Emma Kleen och Emilia Gustafsson. Dom har cyklat Skåne runt, som ett skolarbete. Det är alltid kul att läsa om långfärdscyklister, speciellt att unga vågar sig ut.
Jag skall framöver också försöka skriva om andra långfarare.
Om ni som läsare skulle se eller höra om något cykeläventyr, skulle det glädja mig om ni sände en kommentar eller mejl.
Tack på förhand.

Treriksröset 2005 del 7

Norr om Vuollerim i Porsi, var ett minnesmärke över sångaren, kompositören och textförfattaren Bengt Jokkmokks-Jokke Djupbäck. Han var född här 1915 och avled 1998 i Nacka. Sången ”Gulli-Gullan” från 1963, blev hans ständiga följeslagare och signaturmelodi.

Sen var det en gräns vid samhället Polcirkeln som skulle cyklas över. Som ni kan se på bilden var där bara ett obetydligt moln på himlavalvet. Placerade hojen mot skylten. Nu skedde något märkligt, i samma ögonblick som jag tog fotot, kom en kraftig åskknall. Vädret fortsatte sen att vara vackert ännu några mil, när tröttheten kom, reste jag tältet på en liten kulle på en myr.
Sen kom ett intensivt skyfall som inte ville upphöra. Vid middagstiden var jag nästan omringad av vatten, men återupptog trampandet. Tog mig förbi Solberget i hällregn, tänk vad missvisande ett ortsnamn kan vara.
Undrade om det var likadant med nästa by ”Nattavaara”, är där natt? Jag hade ju inte sett mörker på länge. Får återkomma med det senare.

Treriksröset 2005 del 6

Midsommarafton 2005 kom jag till Kristineberg. Vid infarten var där vägrenar, här uppe betyder det en hel flock. Fick tipset om en underjordisk kyrka, är inte annars direkt religiös. Men fascinerande i en gruva, hundra meter under markytan. Visserligen började inte visningen från på måndagen, men en hygglig tjej som skulle vara guida, ställde upp och lät mig besöka den (bilden).
Kom sen lagom till dansen kring majstången i Malå, festligt att se sederna där. Varje år fick de som hade varit gifta i femtio år, komma upp på scenen för att ta emot gratulationer.I Vuollerims intressanta museum, vred jag uret tillbaka 6000 år och gick på rävjakt.
Passage av Polcirkeln i nästa blogg.

Treriksröset 2005 del 5

Skyfallet drog undan och efter några timmars sömn, styrde jag kosan mot Lycksele. Det började regna och där var ett mödosamt vägarbete undre flera mil, asfalten var bortskrapad med hålor och lös grus. Halvvägs kom ett badställe, när jag doppade mig kom solen fram, precis som den tänkte belöna mig. Ödemarken mil efter mil, är något jag minns.
Kom efter Lycksele till en större rastplats vid Ruskträsk. Här uppe i Lappland var det sannerligen ruskigt långt mellan affärer och matställen. Kände mig lite bekymrad, grubblade på att jag måste ha hjälp av någon. Satt och antecknade i min dagbok, när en personbil stannar. Ut kommer en man som hejar och börjar prata med mig. Han arbetade som lastbilschaufför och hade kunskap om allt jag ville veta för stunden, inklusive några sevärdheter. Tänkte på ordspråket ”när nöden är som störst, är hjälpen som närmast”.
En avsevärt gladare cyklist trampad utmed Vindelälven, där såg jag Vormselefallet (bilden).
Dagen efter är midsommarafton, om den skriver jag mer sen.

Treriksröset 2005 del 4

Färdades sen längst den vackra Ångermanälven norrut. När jag passerat Junsele, kom en stor insekt med likartad färg på bakdelen som en geting. Den ansträngde sig för att sätta sig på remmen om min packning, som också var gulsvartrandig. Flygfäet trodde nog att bandet var en artfränder, den höll på så i flera mil.
När jag kom över gränsen till Lappland, ändrade naturen plötsligt skepnaden. Det blev mycket kargt och längre mellan bosättningarna, jag kände verkligen skillnaden, men anade inte vad som skulle komma.
Slog läger vid älven, söder om Åsele. Knappt hade tältet rests, från ett av det värsta åskväder jag varit med om, började. Blixtar och dunder kom med någon sekunds mellanrum, samtidigt som slagregnet smattrade. Jag trodde det var den yttersta dagen. Kanske var det Lapplands egendomliga sätt att välkomna mig.

Passerade fler gränser, läs vidare.

Treriksröset 2005 del 3

Vyn norr om Liden, lägg märke till att handduken hänger på torkstället.

Från Svärdsjö tog jag en mindre väg över Gruvberget, där vid en sjö, var en trevlig familj med en liten flicka ca: 5 år. Jag beskrev för dem färden, att min cykel är som en husbil för mig, då frågade flickan ”är det inte svårt att sova på cykeln”?
Sen följde Bollnäs, Delsbo och Stöde, efter Liden kom en liten badvänlig sjö med namnet ”Brudsjön”. Jag såg inga brudar, men när jag lämnade sjön kom en kvinna med två barn. Kunde inte undvika kommentaren, ”här kommer bruden”! Fick då förklaringen till namnet, ett brudpar hade i förgången tid åkt släde över sjön när isen brast och hustrun drunknat.

Vägen fram till Bispgården var mycket storslagen med en dalgång och höga berg längst med.

Treriksröset 2005 del 2

Så gav jag mig iväg norröver, försökte finna mindre vägar och sevärdheter. Det var i januari detta år som stormen Gudrun härjat, i Småland låg fortfarande mycket nerblåsta träd. Minns att det regnade kraftigt också en hel dag. När jag kom till Vaggeryd tog jag in på en väggkrog för att intaga föda. När jag satt och åt, kom en gubbe gående och såg min cykelskylt, sen sa han ”fy fan”. Tog sen mig igenom Jönköping och väster om Vättern och Örebro.

Söder om Lindesberg tog jag in på ett värdshus för att hålla svälten på avstånd. När gästgivaren fick reda på vart jag kom från, visade det sig att han var kusin med min bästa barndomsvän. Världen är bra liten ibland.

Till affären Svärdsjö i Dalarna kom jag sedermera, men för sent, butiken var stängd. Plötsligt bakom mig hör jag någon fråga ”är det bröd du saknar”? Vände mig om, där stod en bagarmästaren Christer Svensson (se bilden) utan för sitt bageriet ”Brödleva” i färd med att stänga för dagen. Han skänkte mig två otroligt välsmakande limpor. Kommer att berätta mer om honom i 2006 års cykeltur.

Fortsättning följer i del 3

Till Treriksröset 2005 del 1

Ursäkta att min blogg dröjt, men har haft mycket att stå i. Roligt att få kännedom om att jag åtminstone har någon som läser.
Bestämde mig sommaren 2004 att försöka cykla från Smygehuk till Treriksröset. Förutsättningarna var goda, jag hade ju god erfarenhet av att vistas i naturen med tält. Under vintern blev det också många träningsrundor och förberedelser.
Någon vecka innan avstamp fäste jag en destinationsskylt på cykeln, med en vit tejpad skiva framför. Färdmålet på cykelfronten visar inte bara syftet med cykelturen, den hjälper mig också att få kontakt med människor längst färdvägen. Tack vare den har jag fått många trevliga samtal, med råd om vägar och sevärdheter.
På morgonkulan den 8 juni 2005, cyklade jag de nästan två milen till Kattarp. Därifrån gick pågatåget kl. 04:40 till Svedala med mig och cykeln, som fick medtagas vid det klockslaget. Från Svedala till Smygehuk var det fyra mil. Den vita skivan som täckt skylten med färdmålet satt fortfarande kvar efter alla hopp och stötar. Men nu när jag kom fram till vägvisarna i Smygehuk, hände något märkligt. Täckelsen föll till marken, den visste tydligen ”här skall jag bort”.

Nu inledde jag drömmarnas cykellångtur. En del märkligheter händer till, som jag hoppas få återkomma med inom kort.

Lättjan

Fortsätter där jag slutade förra.

Lättja eller acedia på latin, den står alltid på lur. Det var nu i mitten av 90-talet, jag hade en skadad häl, så några långvandringar eller löpning var inte att tänka på. Cyklade förvisso lite smårundor på sommaren, men på vintern började nya intressen pocka på. Ett stort var datorn, där många timmar lades varje dag, efter ett stillasittande arbete. Trodde min kondition var bra och inte behövde underhållas.
En morgon fick jag en enorm hjärtklappning, på akuten fick jag diagnosen dubbelslag. Mycket obehagligt och återkom flera gånger, speciellt på vintern.
När jag sen fick pausa för att kunna gå uppför en liten backe på 20-30 meter, fick jag en tankeställare. Jag måste röra mer på mig och nu föddes idén om att cykelträna. Ett problem i början var knäleden, den värkte efter träningen. Läkaren röntgade, men sa att allt var normalt.
Sen på första "ensamcyklingen" upp i Småland, fick jag gå uppför många backar. Sadeln gjorde det nästan omöjligt att sitta och knäet gjorde ont (tur att jag visste att knäet var helt, annars hade jag avbrutit). Här hade jag stor nytta av min envishet, för jag kom fram till släkten. Hemåt tänkte jag cykla en bit, sen ta tåget, men allt gick smärtfritt.
Efter flera år märkte jag hur hälsotillståndet och konditionen förbättrades. Hjärtklappningarna blev allt ovanligare, plus knäet och en del andra krämpor.
För mig är bevisen solklara, cykling och gympa är kroppsligt välbefinnande.
I nästa blogg tar jag upp lite glimtar från turen, Smygehuk till Treriksröset 2005.

Första cykelsemestrarna

Hur kan man bli en tokig långfärdscyklist?

Idag tänker jag berätta hur det började. Jag hade fyndat en cykelkärra för femtio kronor. En kompis till mig med hund kom med idén, ”Skall vi cykelluffa”? Han var svetsare och byggde en egen dragkärra, sen for vi med cykel och bilen till Bohuslän.

Här ser ni våra ekipage 1991, (min t.v.) minicykel med överlastade släpvagnar. På den tiden förstod man inte att sålla, eller tyckte ”Det finns gott om plats”.
Hur som helst, vi trampade fyr fem mil per dag. Minns hur vi kämpade med höga backar, men också den frihetskänsla som senare skulle fånga mig.

Året efter hade vi köpt varsin mountainbike, åkt båt till Oslo för att cykla hemåt. Här 1992, ser man oss vid Västkusten, mer likt vanliga långfärdscyklister. Men fortfarande har jag (t.h.) alldeles för mycket packning. En svår sak i början, vad behövs?

Jag en gammal fjällvandrare, älskade än mer friluftslivet. Min kompis däremot tröttnade på uteliv. När jag inte hade någon som ville cykla med mig, kom en del år av lättja.

Årets cykelåkare

Samma dag som jag startade från Treriksröset, begynte Paul en 65-årig man från Örträsk söder om Lycksele. Han cyklade på en 8-växlad, in till Smygehuks hamn i söndags (30/8), det var hans först långcykling. Bra gjort, Grattis!!!

Läste i Sydsvenskan om Gustav Cronemans Sverigetur på cykel i år. Han cyklade först till Treriksröset därifrån till Smygehuk. Trampat 480 mil, men fortsätter sen hem till Göteborg. Roligt att läsa, ett stort Grattis!!!

Jag hade egentligen tänkt vänta lite till innan jag berättade att även jag gjorde min "Sverige runt" cykelresa 620 mil, år 2007. Kommer att referera lite från den senare, läs vad tidningen HD skrev

Nedre bilden när jag cyklade över Stekenjokk i södra Lappland en vecka efter midsommar.

Min färdväg

Min totala cykelsträcka 240,1 mil.
Dag Från – Till Mil (asfaltbeläggning om ej annat anges)
1 Kilpisjärvi – Karesuando 11,3 mil
2 Karesuando – Vittangi 10,9
3 Vittangi – Saittarova – Tärendö 8,0
3 Tärendö – Narken – Jockfall 6,1
4 Jockfall – Överkalix – Morjärv 7,9
4 Morjärv – Niemisel 3,0
5 Niemisel – Boden – Älvsbyn 9,1
5 Älvsbyn – Storsund – Långträsk 6,1
6 Långträsk – Jörn 5,5
6 Jörn – Norsjö 4,5
7 Norsjö – Ajaur – Åmsele 6,0
7 Åmsele – Hällnäs – Abborrtjärn 4,5
8 Abborrtjärn – Vindeln – Tvärålund – Vännäs 5,0
8 Vännäs – Gräsmyr – Nyåker 5,5
9 Nyåker – Trehörningsjö – Björna 6,6 (3 mil grus)
9 Björna – Örnsköldsvik 3,6
10 Örnsköldsvik – Bjästa – Ullånger 6,7 (3 mil grus)
10 Ullånger – Salsåker – Nora – Finsvik 5,6 (1 mil grus)
11 Finsvik – Stigsjö – Åsäng – Sundsvall 7,5
11 Sundsvall – Njurrunda – Sörfjärden 6,9
12 Sörfjärden – Strömsbruk – Iggesund 7,7 (1 mil grus)
12 Iggesund – Kungsgården – Söderhamn 6,5
13 Söderhamn – Ljusne – Björke – Gävle 7,2
13 Gävle – Söderfors – Östervåla 5,7 (2 mil grus)
14 Östervåla – Heby – Kumla Kyrkby 5,5
14 Kumla Kyrkby – Västerås – Barkarö 5,2
15 Barkarö – Eskilstuna – Hälleforsnäs 6,5
15 Hälleforsnäs – Valla – Björkvik – Kvarsebo 7,3
16 Kvarsebo – Ö. Husby – Söderköping 3,3
16 Söderköping – Ö. Ryd – väg(134) – Oppeby 9,9
17 Oppeby – Horn – Vimmerby 5,6
17 Vimmerby – Vena – Målilla – Fågelfors 5,1
18 Fågelfors – Åseda – Växjö 8,6
18 Växjö – Grimslöv – Diö – Älmhult 5,9
19 Älmhult – Osby – Broby – Hässleholm 6,7 (3 km grus)
19 Hässleholm – Sösdala – Sjöbo – Snogeholm 8,6
20 Snogeholm – Svarte – Smygehuk 4,5 mil

Märkligt sammanträffande

Idag har ett märkligt sammanträffande skett. Jag stött på en som äger ett fritidshus som byggts av Stålfarfar och han son. Huset ligger endast några hundra meter från mitt fritidshus, utan att jag visst det tidigare. Stålfarfar hade där, förutom huset, en liten park med en damm.

Bild från när Stålfarfar 82 år gammal, cyklade till Jerusalem och hem igen, på en oväxlad cykel naturligtvis. Vad annars!!!

År 1987, dog Stålfarfar åkeriägaren Gustaf Håkansson, från Gantofta utanför Helsingborg, i en ålder av 102 år.

Vanligaste frågan

Hur många punkteringar har du haft?

Denna fråga ställer nog hälften av alla som jag träffar. Folk tycks tro man kör punka stup i kvarten. Jag har cyklat Sverige både upp (år 2005 – 240 mil), ner (år 2009 – 235 mil) och Sverige runt (år 2007 – 620 mil), plus närmare tusen mil på olika rundturer. Inte en enda punktering har jag haft.
Har jag bara haft tur? Kanske inte, jag tittar framför hjulet, speciellt i tätorten och på cykelbanor att där inte ligger glaskross. Det har räddat mig många gånger. Hemmavid har jag kört punktering vid några tillfällen. Men ofta är det för att slangen spruckit i en skarv, eller luften börjat läcka efter den nötts mot fälgen.
Därför mina förberedelser inför en längre cykelsemester.
1. Byter alltid till nytt däck och slang med högsta kvalité.
2. Kollar att fälgbandet ser friskt ut (vanligt fel).
3. Kollar ekrerna och får hjulet riktat.
4. Byter kedja och kugghjul.
5. Kollar hjullagren.
6. Kollar bromsar, växlar och vajrar.
I packningen lägger jag reservslangar med extra ventiler, ekrer med spänningsnyckel, kedjelås, kedjeolja, kedjeöppnare, cykelpump, ståltråd, isoleringsband, spännband (även långt), fasta nycklar, skiftnyckel, skruvmejsel, däckavkrängare, avbitare och plattång.

Ekerproblem
I år drog jag ner på packningen och skippade ekrerna, sådant straffar sig. Skälet var, att damcykeln inte var lika stabil som en mountainbike och därför att jag aldrig kört sönder någon tidigare. När jag köpt ett stort lager, gick det inte sönder fler.

Men slangar som bara låg i vägen och vägde en del, hade jag. Men dom gjorde tydligen sin nytta ändå.

Inlandsbanan

Men först till gårdagens tidningsartikel, det var en bra propaganda för cykling, tack Dennis.

Nu till inlandsbanan, den som jag använde som transport för mig och cykeln mellan Östersund och Gällivare.

En trevligare tågresa finns nog inte, man blev guidad hela vägen. På några stationer var där ibland museum och minnesmärken med anknytning till järnvägen, vid andra var det matuppehåll. T.ex. vi stannade innan en stor älv, där fick de som ville gå över bron och njuta av utsikten. Sen körde tåget över bron, så vi kunde gå på igen. Vid en annan fors satt näcken och spelade. Passagerarna blev som en stor familj, där alla pratade med varandra. Personalen var hjälpsam och pratade med samtliga. Denna fantastiska upplevelse, är något utöver det vanliga. Jag rekommenderar er att åka med.

Helsingborg Dagblad

Tidningen HD har uppmärksammat min cykeltur, klicka på länken.

Hemma, tackar alla

Stålfarfar hade rätt

Han sa "två starka ben, är allt som behövs". Detta har jag bevisligen fått av flera års träning, både genom många cykelrundor och träning på Friskis och Svettis. Hälsotillståndet har även blivit bättre, känner mig minst tio år yngre.
I dag har jag lagt en stor blomsterbukett på mina föräldrars grav, som ett stort TACK till min mor. Dels för lånet av cykeln, för att hon lärt mig så mycket om naturen och att hon alltid pratat om vikten att motionera. Detta är viktiga förutsättningar för att kunna genomföra en långfärdscykling.
Annars har dagen gått åt till att komma tillrätta med vardagen igen.
Får även rikta mig till alla dem som givit mig en trevlig pratstund, visat vägen och bjudit på kaffe. Cykelreparatören i Söderköping som trots hög arbetsbelastning, på en halvtimma fixar ekrarna och riktar hjulet. Turistbyrån i Vännäs som tillåt mig komma bakom disken för att skriva till bloggen och lägga in bilder. Till sist men inte minst, vänner, grannar och ni som följt mig här och kanske givet en kommentar. Alla har bidraget till att jag kunnat genomföra turen, så ett stort TACK till er.

Sen var det roligt att Dennis välkomnade mig till Smygehuk och fotograferade mig. Ni två trevliga motorcyklisterna som vid treriksröset filmade mig, jag har inte er adress, skulle vara roligt att höra av er på gert.data@hotmail.com Den adressen gäller även andra som kanske vill fråga något, men kanske inte kan eller vill lämna en kommentar på bloggen.
Jag återkommer framöver med lite episoder från resan kommande dagar.

Dag 20 kl.16:00

Från Hässleholm till Smygehuk 13,1 mil/sammanlagt 240,1 mil

Idag körde Gert in i Smygehuk, han kommer att avlägga en mer ingående raport senare ikväll, och de närmsta dagarna.
Så med detta meddelande tackar jag för mej.
Spökskrivaren

Jag är nu hemma i Höganäs och tackar spökskrivaren för ett gott arbete. Denna helt fantastisk resa kommer jag skriva mer om en tid framöver.
Fick hjälp av en kompis som dels filmade mina sista metrar fram till skylten i Smygehuk. Han transporterade sen mig och cykeln hem.