Lättjan

Fortsätter där jag slutade förra.

Lättja eller acedia på latin, den står alltid på lur. Det var nu i mitten av 90-talet, jag hade en skadad häl, så några långvandringar eller löpning var inte att tänka på. Cyklade förvisso lite smårundor på sommaren, men på vintern började nya intressen pocka på. Ett stort var datorn, där många timmar lades varje dag, efter ett stillasittande arbete. Trodde min kondition var bra och inte behövde underhållas.
En morgon fick jag en enorm hjärtklappning, på akuten fick jag diagnosen dubbelslag. Mycket obehagligt och återkom flera gånger, speciellt på vintern.
När jag sen fick pausa för att kunna gå uppför en liten backe på 20-30 meter, fick jag en tankeställare. Jag måste röra mer på mig och nu föddes idén om att cykelträna. Ett problem i början var knäleden, den värkte efter träningen. Läkaren röntgade, men sa att allt var normalt.
Sen på första "ensamcyklingen" upp i Småland, fick jag gå uppför många backar. Sadeln gjorde det nästan omöjligt att sitta och knäet gjorde ont (tur att jag visste att knäet var helt, annars hade jag avbrutit). Här hade jag stor nytta av min envishet, för jag kom fram till släkten. Hemåt tänkte jag cykla en bit, sen ta tåget, men allt gick smärtfritt.
Efter flera år märkte jag hur hälsotillståndet och konditionen förbättrades. Hjärtklappningarna blev allt ovanligare, plus knäet och en del andra krämpor.
För mig är bevisen solklara, cykling och gympa är kroppsligt välbefinnande.
I nästa blogg tar jag upp lite glimtar från turen, Smygehuk till Treriksröset 2005.