2006 Dalarna

Min kondition precis efter min långtur var mycket bra, men när jag kom hem från Österrike var magen i olag. En åkomma som höll i sig och gjorde det är svårt att orka träna när maten bara rinner ut ur bakdelen. Längtan ut i cykelspåret var dock intakt, tänkte på det goda brödet jag fått i Svärdsjö.
Beslöt att ta västsidan upp till Dalarn och sen lite östligare ner över Småland och hälsa på släktingar.
När jag trampade iväg tog jag tätt med raster, för att orka med. En bit upp i Halland tänkte jag, vänder nedanför Vänern och Vättern. Ändrade mig, skall försöka kör norr om. Men då fick jag plötsligt krafterna tillbaka, magen började äntligen bli bra.
Jag kom över Malung, till Mora och in i Vasaloppsmålet. Kände mig som en riktig segrare, då hälsan och orken åter var tillbaka. Tog mig sen via Leksand till en halv mil före Falun. Det var här i skogen som en björn passerade mitt tält mitt i natten (se tidigare blogg).
Dagen efter kom jag till bageriet i Svärdsjö och faktiskt, kände bagaren igen mig. Fick tackat för brödet jag fått året innan och satt mig för att äta av hans jättegoda bröd. När man kan äta ett matbröd utan smör och pålägg som det vore en god kaka, då är det välsmakande. Fler referenser.
Med cykeln fullproppad med bröd körde jag ner mot Småland. Fyra mil före Vimmerby, ringde jag mina släktingar. Flickan 15 år svarade, när hon fick höra att jag var fyra mil därifrån utbrast hon ”så närma”! Svarade henne, ”du kan cykla och mötta mig”, då svarade hon ”så långt”. Följaktligen, är fyra mil olika långt beroende av vem som skall cykla.
Tog mig sen via några andra anförvanter hem. Kände mig nu botad från min magåkomma, fantastiskt vad positivt det är att cykla.
Började nu fundera på den sjutiofemåriga man jag träffade i Karesuando 2005. Kan han cykla en hel sommar, måste jag bemästra att trampa runt hela Sverige. Jag skulle bli pensionär på vintern, så tid hade jag. Det blev en hård träning inför loppet, som jag ville ge min min kropp som en välbehövlig gåva.
Hur det gick skildrar jag i mina kommande bloggar.

Österrike 2005

Bilden visar cykelvägen förbi Linz

Nej, jag har inte glömt bloggen! Men min datorn har lagt av, har hittat en tillfällig lösning.
Jag hade för två år sedan varit i Linz på tjänsteresa och träffat en äldre man med fru som berättat om den fina cykelvägen ”Donauradfahrweg” som gick längs floden Donau.
Kände egentligen inte mycket för resan efter min tur till Treriksröset, men att uppskjuta den skulle kanske tära på vänskapsbanden.
Lite oplanerat gav jag mig iväg, nästan som när min mormors mor skulle ut och åka i Sverige. På en fråga till henne från de närmaste, ”vart skall du sova”, svarade hon ”hittar jag ingen plats, går jag till polisen så får dom ordna det.” Bekymmersfritt eller hur?
På tåget mot Wien satt en tjej boende i Wien. Hon hoppades på att vädret skulle bli bättre för det hade visst inte varit det i Österrike denna sommar. Svarade att om det var mulet när jag cyklade tyckte jag det var bättre än högsommarvärme.
I Linz hyrde jag en 21-växlad cykel och tog in på ett värdshus. Den disiga gryningen övergick till strålande sommarväder. Fortsatte till mina vänner, där planerade vi vår Alpvandring vid Salzkammergut. Jag åkte bil med dem, vi gick upp till ca: 2100 m.ö.h. med utsikt över snötäckta toppar på över 3000 meter. Trodde det skulle vara kallt här uppe, men värmen var nog omkring 25 grader och vindstilla. Det fanns hellre inget vatten man kunde dricka med jämna mellanrum, som i svenska fjällen, marken var helt torr. Det låg lite snö här och var som man kunde kyla sig med, hettan var nästan olidlig. I TV på hotellrummet efteråt, talade dom om att temperaturen varit upp i 37 grader och att det skulle bli samma gradtal dagen efter. En minnesrik dag, med många nya intryck.
Högsommarväder varade under hela veckan jag cyklade. Tog mig till Passau för att via ”Der Donauradweg” ta mig till Wien. Här var otroligt många cyklister med stora packningar, ensamma som familjer med barn. Det var som om det var ett måste, för alla att färdas på denna cykelväg. Där fanns många campingplatser bara för tältande cyklister, men även alla andra boendeformer. En sak jag reagerade på, cykelvägen, badplatser och övriga platser, trots mängden människor, inte så mycket som ett glasspapper gick att finna. Toaletterna var rena med toapapper utan klotter. Tur att vägvisningen var utmärkt, i Sverige hade det bara varit att följa skräpet.
Kvällen var underbar varm och härlig, cyklade förbi en massa små byar och bara njöt av miljön. Alla människor verkade var fridsamma, inget bråk eller skrikande skaror. Det var som att komma till paradiset på Tellus. Upplevde själv Österrike som en fridfull oas, där man kunde vara utan att känna rädsla att bli överfallen.
Mycket var annorlunda, österrikarna är överlag mer troende än svenskar i allmänhet. Det var vanligt med riktiga gravstenar med vacker blomsteruppsättning överallt längs vägarna där någon förolyckats. Inte som i Sverige, lösa blommor någon vecka.
Det fanns många kyrkor och på de kyrkogårdar jag såg, var det helt otroligt vackert och välskött, med många blommor och ofta röda gravljus (har bara sett vita i Sverige). För dem som inte har tid att vårda en grav, fanns en mur med fack i olika våningsplan, där en gravsten kunde placeras med en blomma framför.
För cykelfrälsta, cykelställen i Linz utanför station var mycket praktisk gjorda. Hela framhjulet lyftes upp i en hållare så den stod stabilt och kunde låsas fast säkert. Motsvarande cykel från andra hållet lyfts in, sidan om framhjulet. Det har ingen betydelse om hjulet är stort, litet, tjockt eller smalt. Det blir större plats för varje cykel, samtidigt som cyklarna tar mindre plats. Något att ta efter, tycker jag.
Affärernas öppettider mån-fre var ungefär som i Sverige, men lördag eftermiddag och söndagar var där stängt, även på en stor järnvägsstation.
Roligt när allt klaffar bra, utan någon planering.
En cykelsemester jag med nöje, rekommenderar. Behöver man en paketresa? Tycker inte det, här finns många sätt att övernatta och friheten är större om man cyklar på egen hand. Är man osäker, se på webbsidan Donauradweg 7 dagar/6 nätter.
Kommer tillbaka med min cykeltur 2006 inom kort.

Treriksröset 2005 del 11

Jag cyklade sammanlagt 240 mil, turen var på min sida, för inga punkteringar eller andra missöden inträffade.
Jag hade gjort många semesterresor, men aldrig en lika fantastisk och trevlig resa som denna. Ni som läst alla mina bloggar om denna tur, kan nog förstå att jag upplevt mycket, även om jag bara skrivit de större händelserna.
Från Östersjöns blå vatten, Skånes vajande sädesfält, Smålands steniga åkrar, de stora skogarna, Lapplands myrar och sjöar, till snöklädda berg i norr. Den natur vi har i Sverige tycker jag vi skall vara rädda om och bevara. Liksom allemansrätten som gör oss till ett av det friaste av länder.
Måste få berätta om en 75-årig tysk långcyklist jag mötte på återvägen i Karesuando. Han hade cyklat upp genom Finland och ämnade cykla över Norge, Sverige, Danmark och ner till Bremen. Ett levande bevis på en hurtfrisk person.
När jag kom hem hade jag en semestervecka kvar i augusti månad, då åkte jag till Österrike för att cykla. Återkommer med den.

Treriksröset 2005 del 10

Söndagen 3/7 2005
Nu var det vandring som gällde, men först måste jag finna en plats att ställa cykeln. Prylarna på hojen kan jag inte låsa, därför vill jag inte ställa den på en stor bilparkering. Efter lite rekonstruktion, kom jag fram till finska tullstationen vid norska gränsen. Frågade om jag fick ställa cykeln på deras bakgård, det gick bra. Tullarna var mycket hyggliga och bjöd på kaffe.
Att ta båten och gå 3 km tyckte jag skulle vara fusk. Nu har jag med fotkraft tagit mig hit, så då får jag fortsätta med det. Går först 1 km till parkeringsplatsen, där vandringsleden börjar, och sen 11 km genom Malla nationalpark.
Det var en vacker led förbi ett stort vattenfall, som såg lite annorlunda ut, då vattnet fick fritt fall, liknade en jättestor dusch. Stigen var mycket knutig och blöt på sina ställen, så man måste se var man sätter ned fötterna. Det tog därför lång tid att gå, men mötte många som tagit båten först och sen vandrade tillbaka.
Till slut var Treriksröset nått, svettigt att vandra när termometer visar högre än trettio. Det återstod bara att fotografera det som hägrat framför mina ögon i tre veckor och fyra dygn, plus hela vintern av planering.
Summeringen kommer inom kort.

Trevlig läsning

Trevligt att läsa om aktiva människor, klicka på färgade texten.

I tidningen HD idag, ”Hon föredrar pedaltramp framför kollektivtrafik”.

Här cyklar man i stället för att ta bilen.
I Vauban utanför staden Freiburg i Tyskland är det en ovanlig syn att råka på bilar.

"Hela Dalarna cyklar".
Man cyklade för att förbättra hälsan, mycket förståndigt.

Treriksröset 2005 del 9

Efter odlingsgränsen kom jag till Övre Soppero. Där fanns en matservering med en sidolokal som rymde en kyrkobyggnad. Den har flyttars från Drottninghög i Helsingborg, där den tidigare tjänat som stadsdelskyrka.
Det var en sådan värme utomhus, att om inte naturen sagt annat, skulle man tros vara vid Medelhavet. Myggen fann sig väl tillrätta också, men på cykeln märkte man dem inte. Stannade man bara någon sekund, krälade dom på en.
Anländ till Karesuando sent, terrängen såg inte lämplig ut för att slå upp tältet. Tog för första gången på färden in på en campingplats, där sov alla då jag slog ner mina bopålar. Vid tältet bredvid stod två cyklar.

När jag vaknade på morgonen, hörde jag att de två intill hade vaknat. Öppnade och hälsade på mina grannar. Det visade sig vara ett par i 30-års åldern, från Varberg, Charlotta och John-Patrik, på väg till Treriksröset. Inte som jag, som hade de som mål, utan för dem var det startpunkten på ett försök att ta sig till Smygehuk. Roligt att det är fler än jag som älskar sådant liv och att få bli avlöst i spåret. För dem var det att ta bussen till Kilpisjärvi, medan jag fick cykla.
Efter fotograferingen cyklade jag mot Kilpisjärvi. Det var en strålande fin dag, inte så kvalmigt som i går och mindre med mygg. Vägen dit var inte kurvig så samma vis som andra vägar, utan kurvorna gick upp och ner istället. En mycket storslagen väg, kantad av många sjöar och höga fjäll som längre norrut var klädda i vita snöfläckar. Björken hade på många ställen inte fått blad ännu (den 2/7 2005) eller var det bara blad stora som musöron på dem. Det är våren som har kommit igen, som det heter i visan. Värmen gjorde att det fick bli ett par dopp i de kristallklara sjöarna. I detta paradis kan man dricka badvattnet, bara av en sådan anledning kan man bli salig.
När jag kom in i Kilpisjärvi, såg jag längre fram två cyklar med väskor. Stannade till, mycket riktigt är det mina avlösare som precis startat sin färd. Kunde bara önska dem en minst lika trevlig semestertur som jag haft. Nu är det för mig bara vandringen till röset som återstår.

CykelVasan

Hittade en film från CykelVasan 2009 på YouTube, om ni är intresserad.

Hälsotrampare

En tidningsartikel om en "Hälsotrampare", vanebilister som lovar att ställa bilen hemma. Även om man inte cyklar på långtur, är det en njutning att trampa fram och ett avstamp för en bättre liv.
Här om Anette Ahl, (klicka på namnet) som börjat cyklat till jobbet.

Treriksröset 2005 del 8

I ”Nattavaara” är det ljust hela natten på sommaren. Det skulle vara lärorikt om någon kunde tala om ortsnamnets ursprung.
Hur som helst, jag tillbringade natten där i tågets väntrum. Det fanns en affär där intill, väntade på att den skulle öppna. Då kom en ålderstigen man för inköp, han menade att uret visade att butiken skulle öppna nu. När jag såg på hans klocka, var där bara en timvisare. Den visade att det återstod en timme, han såg dåligt också, men ansåg att minuter har ingen betydelse. Tänk, precis så känner jag det på långfärdscyklingarna, hade bara inte affärstider funnits. Denna avkopplande känsla är fantastisk och är bränslet för att planera nya turer. Den äldre mannen hade mycket intressant att berätta om hur det var att bo och arbeta här uppe.
Efter Vittangi passerades ”Odlingsgränsen” (bilden) i högsommarvärme, men inte mer än myggen i tusentals besvärade mig.
Fortsättning följer.