Snart start

Från Karesuando

I morgon troligen dagan D

Fint väder nu i Karesuando.
I dag skall jag över bron och ta bussen som avgår 14:15 finsk tid till Kilpisjärvi, bussen kommer fram 16:15 finsk tid. Därifrån skall jag tar mig med båt till Treriksröset, i tidtabellen står båt-avg. svensk tid 17:00. Om jag räknat rätt, får jag vänta till i morgon lördag 09:00 svensk tid med båtresan till Treriksröset. Där startas cykelturen med en vandring runt i Norge, Finland och Sverige innan båtturen tillbaka. Det blir att vrida fram klockan var gång jag kommer till Finland och sen tillbaka med tiden.
Hoppas bara vädret blir bra, för då cyklar jag de 11 milen ner till Karesuando i morgon också.

Klockan 12:15

Lite regn nu, men jag är på bilden nu!

Inlandsbanan

Skrivet Kl 09:30
I går kom jag till Gällivare med Inlandsbanan. En resa jag rekomonderar, skriver mer senare. Åker vidare till Karesuando snart. Vädret fint.

Skrivet Kl 17:30

Är nu i Karesuando. Träffade en tysk tjej i Gällivare som också skulle hit. Hon skall med samma buss till Kilpisjärvi i morgon som jag. Skägget har regnat bort, men väntande sol får det snart på plats igen.

Några tyska turister på ovanliga cyklar.

Vägen till treriksröset

En av många långfärdscyklister jag möt. Denna spänstiga tjej, hade cyklat från Regensburg i Tyskland. Nu i Karesuando på väg till Nordkapp, för att fortsätta i Norge ner till Oslo.

Lång färdväg

Förr i tiden, kunde man pollettera cykeln, på tåget. Men utvecklingen går framåt, eller? Hur som helst, det går inte. Alternativet Bussgods, är dyrt och krångligt.
Har man tur få lifta till Östersund som jag, underlättar det. Därifrån åker jag inlandsbanan till Gällivare, cykeln tas med i mån av plats.
Nästa dag tar jag cykeln på busslinje 10 byter till linje 50, för att komma till Karesuando, där jag får härbärgera mig.
Slutligen åker jag till Kilpisjärvi. Har jag sen tur och vädret tillåter, hinner jag med båten ”M/S Mallas” till treriksröset, samma dag.
Om jag får ta med cykeln på båten, blir återfärden båten, annars går jag till fots elva kilometer till Kilpisjärvi.
Sen begynner utmaningen för mig och den oväxlade damcykeln. Problemet, skulle cykeln paja, kan jag inte köpa en ny, för då förloras konceptet. Kommer i sådant fall, försöka hitta en likvärdig. Det kan bli svårt, den måste ju funka också.
Men jag tar dagen som den kommer och oroar mig inte. Det är en mänsklig rättighet att misslyckas. Gillar utmaningar och ser fram mot en trevlig tid.
Hoppas också att min blogg skall inspirera några att ta cykelsemester nästa år.
Jag vill också visa på att man inte behöver ha en cykel med många växlar, för att ta sig fram. Cykelbyxor, cykeltröjor, cykelskor, är helt onödiga saker. Har man sett en cyklist få in något i framhjulet, inser man däremot vikten av hjälm. Bara trampa på som ni är och kör efter egen förmåga, det är upplevelserna som räknas. Det är viktigt att cykling fungerar som en hälsokur, efteråt skall man känna sig frisk och sund.
Min spökskrivare har lovat att nästan dagligen ge min position och vid några tillfällen, uppdaterar jag med bilder.
Hädanefter blir inläggen kortare, men vid hemkomsten skriver jag förhoppningsvis om några trevliga episoder.

Lite om vägar

Kommentar till bild 4 i vinjetten.

I Norrland, är där ofta långa raksträckor.
E45, väljer de flesta cyklisterna. Under sommaren passeras den av många utländska turister, dessa skall uteslutande till Nordkapp, svenskar däremot trampar ofta söderut. Varje sommar finns några mils vägarbete med makadamkörning, och risk för punktering.
E4 däremot med intensiv biltrafik, har många livsfarliga vajervägar. ”Cykelspåret längs ostkusten”, slingrar sig bitvis på små dåliga grusvägar och stora omvägar.
Först gången jag cyklade upp, tog jag ett mellanting av stråken, kom förbi vackra Liden, Vuollerim och Nattavaara. I år styr jag mot Tärendö, Älvsbyn och hålla mig en bit från kusten. Får ofta hjälp av ortsbefolkningen att välja bästa vägen, vädret avgör också. Torra grusvägar går bra, men regnar det, väljer man asfalt om det finns.
Viktigt när man planlägger, var är affärerna, och öppettiderna.
På hårt trafikerade vägar, undvik rusningstiden. Gå det, cykla senare delen av lördagen och tidigt på söndagen, en betydlig skillnad.
Undvik städer, om möjligt! Det är nästan omöjligt att finna vägen ut. Vägarna är skyltade till motortrafikleder och dom boende vet inte hur man kommer ut, utan bil.
Undantaget är cykelhuvudstaden Göteborg med raka och välskyltad cykelvägar. Motsatsen är Stockholm, eländig vägvisningen, krokiga, ojämna, upp och ner vägar, in till centrum.
Men lågvattenmärket står turistbyrån i Åmål för, som år 2006 inte visste hur en cyklist skulle komma norrut. Tillika sa dom ”vi vill att turisterna stannar här”, må Vänern stiga snabbt. Vägverket har byggt en fin cykelbana norrut, med tunnel under E45 för många millioner. Det finns en av stadens cykelbanor som går dit, men den är bara märkt med en skylt föreställande en cykel (juni 09) och vägen ser ut att bara gå till ett bostadsområde. Resultat, cyklister tvingas köra ut på vajervägen, för att ingen tydligen har råd till en textad vägvisare, som på bilvägarna.
Politiker säger cykla, men i handling, bara inom kommunen.
Cyklade i Österrike längs Donau, där var cyklister från hela Europa i antal som bilar på E4:an. Lättorienterat med allt man kan tänka sig. Om vi bara hade en bråkdel av deras cykelturister, hur stora skulle intäkterna bli?

Tältet

Kommentar till bild 3 i vinjetten.

Tältar mesta i skogen, när jag är på en cykellångtur. Detta betyder frihet och oberoende och är nästan oumbärligt, åtminstone om man skall kalla cykelturen för semester. Att köra mellan vandrarhem och camping, betyder stress.
När jag cyklar, lyssnar jag på kroppen.
Säger den kör, kan det bli många mil, då vill jag inte bli avbruten av bokat boende.
Nästa dag utmattad, med flera raster kan man cykla vidare. Nu utan pressen, jag måste vara framme till en bestämd tid eller plats.
Totalt cyklar jag lika långt som övriga boendeformer, men att utnyttja kroppssignalerna, vind, regn och midnattssol, är vilsammare.
Är det inte farligt i skogen med björnar och vargar?
Om man är på fel plats, är det farligt var du än befinner dig. I tätorter är det dagligen våld, men där tvingas vi leva.
I skogen är djur normalt inte farliga för oss, vi står inte på deras matsedel, om vi bortser från mygg och fästingar.
Episod 1: Klampande björn utanför mitt tält, mitt i natten. När den luktade människa, blev det tyst, sen hörde jag hur den smög bort. Så försynt hade inte en homo sapiens varit. Att det var en björn, såg jag på spåren utanför tältet efteråt.
Episod 2: Jag hörde ett kraftigt prassel vid ingången på yttertältet. Snabbt ut, där fanns ingen. Det återkom så fort jag kom in i tältet. Till slut bestämde jag mig för att markera som hundar gör. Sen blev det tyst, på morgonen när tältet fällts, hördes prassel i löven, en liten mus tittade på mig. Jag bad om ursäkt, vi hade tydligen fått samma ingångsplats.
Episod 3: På morgonkvisten, en stor fågel kom flygande rakt in i tältduken. Sen försökte den sätta sig på tältet, men gled ner. Detta hände flera gånger om igen. Tydligen hade jag placerat tältet precis där en fågel brukade flyga.
Lärdomen, se bara till att din lukt finns runt omkring dig genom att t.ex. omfamna träden.
Sen vill man ju alltid finna en ren välvårdad skog, att lämna den lika prydlig är ett måste. Bara lite nedtryck gräs får synas efter mig.
Dusch och tvätt, kan man göra på t.ex. en camping, om inte åar och sjöar finns. Tvätten som är sparsam, kan torkas hängande på cykeln.

Hur jag tränar hemmavid

Jag tar alla chanser att cyklar hela året. Även vid inköp eller besöka hos bekanta, cykelsläpet hänger på ibland. Bil, kör jag bara vid stora transporter.
Ren cykelträning ger jag mig ut på minst en gång i veckan. Det blir flera mil åt gången, ofta med siktet inställt på backar. En viktig sak att tänka på när man skall cykelmotionera, börja alltid mot vinden. Annars riskerar man trampa alltför långt bort och hemfärden tar allt för långt tid.

Sen viktigast av allt, är att röra hela kroppen. Som tur är har vi ett utmärkt Friskis & Svettis där jag bor, med bra ledare. Tränar på gymmet för styrkan och jympa för smidigheten. Har man gjort ett ensidigt jobb, då är det en befrielse med gymnastik. Efteråt är all trötthet och värk i leder borta. Här träffar man också många trevliga människor.

När man rör sig mår man bra, det har jag blivit överbevisad om.

Hur jag äter hemmavid

Skrev i förra bloggen om mat på långturen, fortsätter på temat mat.
Börjar alltid dagen med gröt, tvi säger många, av tre skäl.
Skäl ett: Man har blivit tvingad som barn.
Skäl två: Bara havre gör den sliskig, bara rågflingor gör smaken frän.
Mitt recept som många anammat, på en god blandning till en portion.

3 delar Rågflingor
1 del Havrekli
3 delar Havregryn
Vatten, beroende av mängden flingor.

Koka den sen i mikrovågsugnen, tidsbesparande, man slipper att röra. Viktigt, ha alltid samma mängd flingor och vatten, för annars blir tiden olika i mikrovågsugnen, med risk att det kokar över. Det blir hellre inget svinn, som på spisen, där får man diska bort hälften.
På den färdiga gröten strör jag vetegroddar som ger den en speciell smak.
Skäl tre mot gröt, där häller man mjölk. Håller med om att det är en dålig kombination. Jag har övergått till "Färsk blåbärssoppa", en förträfflig smak, tycker jag. Mjölk kan man dricka till andra måltider.
Ett sådant morgonmål, gör en mätt till långt fram på dagen.
Övriga rätter är av mer varierande natur. Det finns många goda grönsaksrätter, som jag ofta äter. Men utan kött klarar jag mig inte tyvärr, det tar märkbart på orken.

Mat, helst giftfri, är viktig för att kroppen skall fungera. Istället för att banta, tror jag på att motionera.

Mat på cykellångturen

Båda bilderna är på temat mat, den till vänster är från Riksgränsen, den högra från Saxnäs år 2005.




Kommentar till bild 2 i vinjetten.
Jag en storätare, som långfärdscyklist är problemet att hålla hungern på avstånd. Rör man sig mycket, är det ingen risk att midjan växer. Att ta med utrustning för matlagning faller på att packningen redan är stor, men mest för att tiden inte räcker till för dylika göromål. Är man på cykellångtur skall mycket upplevas, samtidigt som flera mil skall tillryggaläggas. Därför får man ta varje chans till att fylla magen, så fort man ser något matställe. Ofta är det, så kallat skräpmat, hamburgare och mos på något gatukök. Barer har ofta god husmanskost, men är fåtaliga. Fördelen med dessa är, många gånger är där mycket trevlig personal som kan fylla på mer bukfylla som t.ex. potatis.
Ibland ser man en större restaurang, för lite omväxling, knallar man in. Här finns många läckra rätter, man beställer och ber snällt, om extra potatis. När sen maten, efter lång tid kommer, ligger där visserligen en större köttbit, men kanske bara tre små potatisar. När man frågar om extra potatisen, pekar dom på den tredje. På restauranger, skall man när man beställt extra potatis och servitrisen vänder sig om, snabbt påpeka, ”så många potatisar, att jag slipper fråga om det lagts några extra”.
Lanthandel, är andra trevliga ställen där man förutom mat också har tillmötesgående personal och kunder. Av dem får man ofta hjälp med vägval och information om landsbygden på ett trevligare sätt, än på stadens turistbyrå. Stora varuhus är ofta ett dilemma, hur skall jag som ensam, kunna lämna en fullpackad cykel utan uppsikt?

Damcykeln

Kommentar till bild 1 i vinjetten.

En presentation av min mors damcykel, från 50-talet. På denna skall jag sitta och trampa i många timmar. På ramen nedanför styret, syns två hållare för 1,5 liters läskflaskor. Det går mycket drickbart åt på en sådan tur. Cykeln är lite ostabilare än en mountainbike, så jag måste överväga vad jag skall ha med.

Varför gör man det mer ansträngande än man behöver?
Jo, jag har redan cyklat från Smygehuk till Treriksröset en gång, år 2005.
Att göra om en sådan mycket spännande och händelserik resa, går inte, på samma vis.

När jag på ”Cykelhistoriska Föreningens” hemsida, läste om två som cyklat i Stålfarfars (Nils Gustav Håkansson*) fotspår (givetvis oväxlat). Då kom min idé, jag skall försöka om jag kan cykla genom hela Sverige, utan växel. Men inte i racerfart, utan på mindre vägar där jag samtidigt kan uppleva naturen och träffa trevliga människor.
Nu är det bara att hoppas att vi gamlingar, cykeln och jag klarar strapatserna. Hur som helst, jag trivs med att vara ute och cykla.

* Nils Gustav Håkansson blev rikskändis som Stålfarfar då han 66 år gammal, utom tävlan, 1951 deltog i Sverigeloppet på cykel, 157 mil mellan Haparanda och Ystad.

Cykelsemester

Hej på dig som är intresserade av cykelsemester!

Jag skall i år, med start omkring den 1 aug 2009, försöka cykla från Treriksröset till Smygehuk.
Har cyklat upp år 2005, 240 mil på 3,5 veckor, med en mountainbike. Vill därför höja ribban, har valt min mors gamla damcykel (en DBS se bilden) och cyklar i stålfarfars anda, utan växel (utan all annan jämförelse). Om det inte blåser för mycket motvind, hoppas jag klara det på fyra veckor.
Kommer att cykla på mindre väger i möjligaste grad, det ger en naturintresserad, mest i utbyte.
Övernattning kommer att ske med tält, i skogen, lugnast så. Alternativen campingplats och vandrarhem faller på att passa tider och att man oftast blir störd. Ibland har man medvind och känner sig i extra fin form, varför då ta in på camping? Motsatsen, varför nödgas stressa för att hinna fram? Någon natt kan jag möjligen förlägga till en stuga, för att tvätta kläder. Dusch kan man alltid köpa någonstans, om inte vädret låter en utnyttja bäckar och sjöar. Frukost består av 1 liter yoghurt plus müsli, middagsmat äter jag på ett matställe varje dag. Smörgåsar, vetelängder och chokladkakor, står för övrigt på menyn.

Ser fram emot målet Treriksröset, du läser rätt. Hela vintern har jag planerat och tränat för denna färd, så där jag startar, vid Treriksröset, är målet. Sen hoppas jag att turen skall vara minst lika upplevelserik som minna övriga cykellångturer. Slutet på målet och cykeläventyret, är i Smygehuk. Ser även fram till det, men då är nöjet över och vardagen tar över.

Bloggar för första gången, ser det svårt att finna datorer att skriva på från färdvägen. Kan inte lämna cykeln med packning under någon längre tid. Men hoppas vid passage av släkt, kunna skriva en lägesrapport.

Hälsningar
Gert