06 Sverige Runt 2007

Fortsättningen utmed finska gränsen.
Norr om Övertorneå vid en fors blev det kafferast vid en servering. Här var en fantastisk tjusig natur, men det hade det varit hela vägen sen Haparanda. Här var också kommunalrådet i Övertorneå, som hade en bjudning för kommunanställda. När jag skulle cykla vidare, kom han fram och ville prata med mig. Jag fick även möjlighet att ge honom mina synpunkter på hur man skulle få fler att cykla i detta underbara landskap. Han lyssnade intresserat och kom med en del frågor.
En bit längre norrut var märket för Polcirkeln, som fotades. Sen en härlig tur, med utsikt över Torneälven och Finland.
När jag kom till Pajala handlade jag extra mycket. På hotellets restaurang åt jag sen en stor tallrik med fläsk, ägg, stekta potatis, sallad och rivna morötter. Det gällde att äta ordentligt, för någon lagad mat kunde jag inte räkna med på nästan tjugo mil.
Jag kände en smula ängslan för vägen norrut, som om man tappa fotfästet en aning. Samtidigt var det den här platsen, jag sett fram mot, här börjar det stora äventyret på riktigt.
Vid Aareavaara, såg jag att det varit skogsbrand på finska sidan. Ortsnamnen här låter utrikiskt.
I Muodoslompolo fanns också en liten affär. När jag kom in pratade alla bara någon typ av finska. Jag frågade handlaren om han förstod Svenska, ”lite” svarade han kort. Jag berättade kort att jag var cyklande och frågade snällt om jag fick sitta ner vid bordet och äta. Ett kort ”ja”, med en gest kom. Han förstod nog en del svenska, men kunde inte prata mycket.
När jag satt vid bordet, kom tre damer och frågade på finska, med pekning mot en stol. Förstod att hon frågade om dom kunde slå sig ner, jag svarade varsågod på svenska. Dom satt sig ner och den närmaste damen som frågat mig, hänvisade till den mittersta, som nog förstod lite svenska. Men när jag pratade men henne, nickade hon bara kort. Jag kände mig som en utlänning. Efter en stund gick damerna ut till handlaren som redan var utomhus. Där fördes ett glatt samtal med blicken mot min cykel, förstod trots språkbarriären att dom pratade om min cykeltur.

När jag ätit klart för att bege mig vidare, började det duggregna. Det återstod åtta mil till Karesuando och det hade blivit kyligare med en något ökande motvind. Så någon längre rast var det inte tal om på länge, bara korta andhämtningar. Det var mestadels långa raksträckor där vägen försvann långt bort vid horisonten.
När jag kom fram till Karesuando på 38:e dagen den 11/6, hade jag cyklat 334 mil.
Läs vidare i nästa blogg.