Tristess

En trevlig bloggare "Cykel genom Sverige", som nu är i Örnsköldsvik och tänkt ta sig till Treriksröset, bryter nu. Han som förut cyklat i Europa skriver, "Sverige är kämpigt att cykla i både terrängen och avstånden mellan byarna". Han har ändå varit nära den ändå tättbebyggda kusten, hade han valt inlandet norr om Dalarna kunde han på vissa bitar varit glad om han såg mer en tio hus på lika många mil.
Förra året startade en tjej i paddlarnas Blå Band, från Strömstad för att ta sig runt kusten till Haparanda. När hon kom halvvägs till Göteborg gav hon upp för tristessen, här räckte inte hennes förberedande träning på att ro.
På ett liknande sätt är det med långfärdscykling, hur vältränad man än är, kan psyket spela en ett spratt. Att bemästra enformigheten, är en utmaning i sig.
Alla måste finna sin nisch.
Jag som inte är en morgonmänniska, sover inte på campingplatser där morgonsömnen blir störd. Vi har ju allemansrätt, så jag har löst problemet med att sova i skogen och när jag vaknar, cyklar jag några mil till en tätort för att duscha (om ingen lämplig sjö finns), och äta. Här tar jag även en längre paus med fika på något café för att även få samtal med ortsbefolkningen. Mot tidiga kvällen tar jag sen resterande sträcka, då är även trafiken på vägarna lugnare. På mig som även är naturintresserad fungerar det bra.