Båda bilderna är på temat mat, den till vänster är från Riksgränsen, den högra från Saxnäs år 2005.
Kommentar till bild 2 i vinjetten.
Jag en storätare, som långfärdscyklist är problemet att hålla hungern på avstånd. Rör man sig mycket, är det ingen risk att midjan växer. Att ta med utrustning för matlagning faller på att packningen redan är stor, men mest för att tiden inte räcker till för dylika göromål. Är man på cykellångtur skall mycket upplevas, samtidigt som flera mil skall tillryggaläggas. Därför får man ta varje chans till att fylla magen, så fort man ser något matställe. Ofta är det, så kallat skräpmat, hamburgare och mos på något gatukök. Barer har ofta god husmanskost, men är fåtaliga. Fördelen med dessa är, många gånger är där mycket trevlig personal som kan fylla på mer bukfylla som t.ex. potatis.
Ibland ser man en större restaurang, för lite omväxling, knallar man in. Här finns många läckra rätter, man beställer och ber snällt, om extra potatis. När sen maten, efter lång tid kommer, ligger där visserligen en större köttbit, men kanske bara tre små potatisar. När man frågar om extra potatisen, pekar dom på den tredje. På restauranger, skall man när man beställt extra potatis och servitrisen vänder sig om, snabbt påpeka, ”så många potatisar, att jag slipper fråga om det lagts några extra”.
Lanthandel, är andra trevliga ställen där man förutom mat också har tillmötesgående personal och kunder. Av dem får man ofta hjälp med vägval och information om landsbygden på ett trevligare sätt, än på stadens turistbyrå. Stora varuhus är ofta ett dilemma, hur skall jag som ensam, kunna lämna en fullpackad cykel utan uppsikt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar