Olycksdagen den 24-7 2011
Efter att trampat upp för en guppig grusväg, likt en filbräda, kom en kraftig nerförsbacke. Minns att farten bara ökade och ökade och bromsarna tog inte, som en otäck mardröm. Sen hände något oförklarligt, det var som jag var åskådare. Allt var svart utan en flimrande väg, som vimlade snabbt förbi. Plötsligt var det som marken stannade upp för att åter rusa, detta hände några gånger, vaknade sen med folk omkring mig.
När jag anlände sjukhuset sa ambulansföraren att cykeln var nästa oskadad och att skärmen hade lossnat, var då mycket frågande om hur det kunde inträffa.
Först när jag talat med polisen och vittne har alla pusselbitarna kommit på plats.
Nu till själva förklaringen. Innan jag kom till grusvägen hade min främre pakethållare börjat skrapa mot framskärmen. Tog av all packning, såg på alla svetsfogar, upphängningar och kollade skärmen skruvar. Allt var helt, packade om en del tyngre packning bak. Att kolla cykelns framgaffel på en cykel (fyra år gammal) som gått mindre än fyra månader sammanlagt och endast på sommaren (övrig tid stått inomhus), fanns ingen tanke på. Dessutom var det en kvalitetscykel av välkänt cykelmärke, byggd extra kraftig för att tåla tung packning.
Alltså fortsatte jag och allt föreföll normalt. Kanske, redan i uppförsbacken började framgaffeln dela på sig, med resultat wiren till bromsen blev slak. När sen den extra kraftiga nedförsbacken kom, gick farten snabbt upp ofantligt. Hade jag nu möt ett fordon, någon kommit gående eller jag ramlat hade det varit slut på livet, plus att någon utomstående kunde dragits med. Hur konstigt det nu låter, har jag färdats en bit utan medvetande, och allt är svart runtomkring. Känslan av att marken stannade upp, var säkert när skärmen kom mot hjulet. En bromsning inträffade, det släppte, gick en bit och upprepades. Detta var min räddning, farten dämpades och var nog inte särskilt hög då jag enligt vittnet flög av cykeln. Huvudet som hade hjälm, slog i marken och kroppen fick en smäll, blåslagen och med en trasig ryggkota överlevde jag.
Nu till varför troligen ambulansföraren beskrev cykeln som ”nästa oskadad”. Sen jag blev medveten om olyckan, med flera personer runt mig, tills jag ankom sjukhuset har jag inget minne av att yttrat något. Vittnet däremot säger att jag pratat hela tiden, troligen i mitt chockade tillstånd har jag uttryckt att jag skulle fortsätta till Dorotea.
Efter detta mirakler, ser man på livet med andra ögon.
Visst är det tokigt att man kan tillverka så dåliga cyklar, men orkar inte med långa rättsprocesser.
Återger denna händelse för att varna andra och hoppas ingen skall behöva uppleva det jag varit med om.
När jag anlände sjukhuset sa ambulansföraren att cykeln var nästa oskadad och att skärmen hade lossnat, var då mycket frågande om hur det kunde inträffa.
Först när jag talat med polisen och vittne har alla pusselbitarna kommit på plats.
Nu till själva förklaringen. Innan jag kom till grusvägen hade min främre pakethållare börjat skrapa mot framskärmen. Tog av all packning, såg på alla svetsfogar, upphängningar och kollade skärmen skruvar. Allt var helt, packade om en del tyngre packning bak. Att kolla cykelns framgaffel på en cykel (fyra år gammal) som gått mindre än fyra månader sammanlagt och endast på sommaren (övrig tid stått inomhus), fanns ingen tanke på. Dessutom var det en kvalitetscykel av välkänt cykelmärke, byggd extra kraftig för att tåla tung packning.
Alltså fortsatte jag och allt föreföll normalt. Kanske, redan i uppförsbacken började framgaffeln dela på sig, med resultat wiren till bromsen blev slak. När sen den extra kraftiga nedförsbacken kom, gick farten snabbt upp ofantligt. Hade jag nu möt ett fordon, någon kommit gående eller jag ramlat hade det varit slut på livet, plus att någon utomstående kunde dragits med. Hur konstigt det nu låter, har jag färdats en bit utan medvetande, och allt är svart runtomkring. Känslan av att marken stannade upp, var säkert när skärmen kom mot hjulet. En bromsning inträffade, det släppte, gick en bit och upprepades. Detta var min räddning, farten dämpades och var nog inte särskilt hög då jag enligt vittnet flög av cykeln. Huvudet som hade hjälm, slog i marken och kroppen fick en smäll, blåslagen och med en trasig ryggkota överlevde jag.
Nu till varför troligen ambulansföraren beskrev cykeln som ”nästa oskadad”. Sen jag blev medveten om olyckan, med flera personer runt mig, tills jag ankom sjukhuset har jag inget minne av att yttrat något. Vittnet däremot säger att jag pratat hela tiden, troligen i mitt chockade tillstånd har jag uttryckt att jag skulle fortsätta till Dorotea.
Efter detta mirakler, ser man på livet med andra ögon.
Visst är det tokigt att man kan tillverka så dåliga cyklar, men orkar inte med långa rättsprocesser.
Återger denna händelse för att varna andra och hoppas ingen skall behöva uppleva det jag varit med om.
Först av allt, skönt att du lever! Att man inte minns något av själva olyckan är mycket vanligt. Kraschade med mc för 2 år sen, och där är en timme, 7 mil, svarta. De allra flesta, även erfarna tävlingsförare berättar det samma, själva olyckan minns man inte.
SvaraRadera