En vacker sommarsöndag tog jag färjan till Helsingör och möttes efter utfarten från färjeläget
av en vägvisning till Köpenhamn. Här är cykellederna märkta med nummer, precis som bilvägarna i Sverige. Det finns nationella och regionala förbindelser helt oavhängigt av kommungränser.
Alltså väg 9 avser jag färdas på till huvudstaden, den går till en början längs kusten med fin överblick mot Skåne. Det var många cyklister i spåret, så trots ett brett cykelfält blev det stundtals trängsel. Trampade på ett förträffligt underlag utan gupp vid varje gatukorsning och rondellerna hade en blå ring för cyklar. Mellan Rungsted och Klampenborg gick cykelvägen genom en skog jämte järnvägen. I Köpenhamn tog jag en runda på för mig okända vägar, tills jag kom till
Tivolit, med min treväxlade damcykel.Breda cykelbanor med egna trafikljus som visade grönt samtidigt som bilarna fanns i hela metropolen (i Sverige måste man först stanna, trycka på en knapp och vänta tills nästa gång bilarna rakt fram får grönt). På grund av jämbördigheten respekterade alla cykelåkarna rödljusen, en del räckte ut handen och gav stopptecken.
Summering: Cyklade från Höganäs klockan tio och var tillbaka åtta på kvällen efter 147 km. Lätt att hitta färdvägen som var markerad vid vägkorsen, fast inne i Köpenhamn saknades vägvisning för annat än numrerade cykelleder.
Om svenska kommuner haft en samverka cykelvägvisning, skulle vi snart översvämmas av trampande turister. Men den risken finns förmodligen inte i ett ”välbärgat land” som Sverige.
Planlägger cykla norrut på Själland, för att se de regionala spåren, mer kommer i nästa blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar