Har den stora äran att lämna över till en
gästbloggare.
Hej! Jag heter Arne Mårtensson
är 69 år och har cyklat genom Sverige, medan min fru Anne-Charlotte
körde före med husbilen och vid lämpliga ställen servade mig med dukat bord. Vi har gjort Sverigeloppet på
vårt sätt, med början vid Norska tullstationen i Kilpisjärvi, Finland
den 29 augusti. Anlände till målet Smygehuk den 23 september efter 213
mil.
DET VAR STORT, något jag
vill rekommendera.
Det blev spännande redan före
start då en rentjur blockerade dörren och vägrade släppa ut oss ur bilen. Vi
fick flytta oss till baksidan av tullstationen och där fick vi vara i fred.
Fram med cykeln och hjälm på, skynda fram till den stora skylten för
fotografering.
Vi valde E 45 ända till söder om
Mora. Trafiken vid den här tiden på året skulle nog inte vara så tät, det var
den inte heller. Farten var hög däremot, de flesta avsnitten var 100 km i
timmen och de flesta höll säkert högre fart. Några mycket mer. Långtradare var
det dock inte så många som jag trott.
Personbilar som körde om vid möte
var ständigt förekommande. Vid ett enda tillfälle körde en långtradare om
samtidigt som han mötte en likadan. Den mötande långtradaren körde så nära
kanten som han kunde och tur var det annars hade det inte slutat väl. Det var
så nära så jag nästan kände kontakt med armbågen. Man kan undra hur han tänkte.
Min erfarenhet är att om man kör
på mindre vägar blir bilisterna mer irriterade för att dom måste invänta möten
innan dom kan köra om en. Det känns farligare än på dom större vägarna.
Långa backar och långa raksträckor var det gott om hela
vägen i Norrland. Det gick lika mycket utför men det gick ju så fort och lätt.
Hela vägen hade jag motvind 2 - 4 m/ sek. utom några avsnitt med sidvind.
I övre delen av Norrland gick
vägen över oändliga mossar med låga björkar, tall och gran, ganska tråkiga
avsnitt. När man passerade alla älvar däremot var det mycket vackert med alla
färger i gult, guld, rött och grönt.
Mellan Jokkmokk och Mora hade vi
sällskap av Inlandsbanan. Vi korsade banan ett trettiotal gånger men jag
behövde bara stanna för tåg en gång.
Att Sverige är de tiotusen
sjöarnas land är lätt att förstå. Det var inga långa sträckor mellan sjöarna.
Man kan njuta av många mycket vackra vyer.
Roligt var det att passera alla
kända orter som man bara har sett på kartan eller i TV.
Cykelbanor är ett kapitel för
sig. Dom allra flesta större orter har cykelbanor. Men det är en helt annan
trafik att samsas med. Först alla som går, dom måste man noga granska.
Har dom ett snöre i handen så
finns det något i andra änden t.ex. en stor eller liten hund. Man måste då
invänta ögonkontakt och klartecken för passage. Gående eller joggare med
proppar i öronen lyssnar på musik och hör ingenting. Dom får man peta på för
att man skall komma fram. Man möter cyklister också, dom måste man också ha
ögonkontakt med så man vet på vilken sida man skall möta dom.
Utfarter från tomter och andra
sidovägar med höga häckar eller plank är orosmoment, man vet ju inte om det
kommer ut någon, så man måste kunna stanna - sakta måste man cykla.
Vid korsning av alla gator måste
man vara uppmärksam på bilarna. Nästan alla bilister stannar och släpper över
cyklister och gående - heder åt dem.
Skyltningen är ibland bra men kan
upphöra när som helst, det blir en hel del letande för att hitta rätt.
Man får alltså ta det väldigt
lugnt på cykelbanorna. Det känns säkrare att cykla på dom stora vägarna. Det
blev ingen större skillnad när man kommer söder ut.
Söder om Mora tog jag av från E
45 och åkte mot Vansbro. Via Filipstad, Karlskoga, Degerfors, Laxå till
Askersund.
Vi övernattade i Filipstad, en
mycket vacker och trevlig stad. Fint att promenera utmed ån som rinner genom
staden. Vi hälsade på Ferlin, som fick en kram av min fru och Gunde Johansson
som står staty en bit därifrån. Ferlin han får sitta han!
Askersund blev nästa
övernattning, med en vacker och trevlig ställplats nere i hamnen. Från
Askersund cyklade jag på den västra sidan av Vättern, målet var Habo. Efter
nära en mil stötte jag på vajerräcken. Jag hade inte sett någon hänvisning för
cyklister om annan väg. Det är hemska räcken Vägverket sätter upp längs våra
vägar, det var en obehaglig färd den sträcka som räckena varade. Skulle man
hamna på dom skulle man trasas sönder totalt. Det sticker upp kantiga stolpar
en decimeter över vajern, hellre kör jag ner i diket eller in i ett berg än
hamnar i vajerräcket. De som kör motorcykel håller nog med.
Jag försökte undvika dom stora
vägarna men ville ju inte göra för stora omvägar.
Sista övernattningarna var
Vrigstad, Norra Ryd och Åhus.
Genom Småland, Blekinge och Skåne
kändes det lugnt på vägarna, eller så hade jag vant mig vid trafiken.
I Bromölla valde jag vägen via
Gualöv och på små vägar via Östra Ljungby, Trolle Ljungby och Rinkaby och
vidare på väg 118 till Åhus.
Regenbogens Camping i Åhus var
den största campingen vi övernattade på.
Sista dagen återstod 10 mil via
Ystad till målet i Smygehuk. Cykelbanorna började flera km före Ystad och
varade resten av cykelturen.
Under hela min cykeltur genom Sverige
hade jag inte haft en regndroppe. Inga haverier med cykeln eller husbilen
inträffade på färden.
Det var stort att i strålande
solsken cykla den sista biten utefter sydkusten mot den sydligaste udden och
att min tappra Fru stod där och tog emot mig med egentillverkad medalj och
porlande dricka.
Arne Mårtensson den 23 september
2013. Stenungsund

PS. Cykeln som jag körde på var
en Monark från 1969 extrautrustad med kanttrådsdäck.
Cykeln har varit med om
ytterligare äventyr före min tid. Jag köpte den av Yngve Olsson Svanesunds GIF
och han blev svensk juniormästare på 50 km och nordisk mästare för juniorer
1969 så cykeln var välkvalificerad. Samma kedja och krans har varit med hela
tiden.
DS.